Förband till Sonata Arctica som inte låter som ett gäng överskattade fiskmåsar som nyss gått igenom en blindtarmsoperation. Riktigt go hårdrock!
fredag 4 september 2009
tisdag 18 augusti 2009
You remain a complete unknown
Usch vilken jävla morgon man haft, började inte alls bra. Idag måste jag göra ett viktigt samtal så jag samlar lite mod för det haha, jag har ett litet "problem" vad gällande ringa viktiga samtal. Jag lyckas alltid få till en proper försäljar röst. Dem får säkert bilden av mig som en snubbe i vit svettig skjorta med ett headset från 2004 liggandes lätt mot öronen.
Hur som helst så börjar dagen att ordna upp sig lite nu iaf och det är mest tack vare dem här grabbarna ovan. Oh and btw att ha känslor suger.
söndag 16 augusti 2009
Avbrott, mycket som har hänt
I'm back till bloggens värld! Just nu sitter jag med en kopp kaffe och funderar över kärlek. Finns inget som går upp mot att analysera sina gamla förhållanden rakt igenom och insett att man varit ett svin. Aja, jag är grymt förvirrad nu över allting...är jag kär igen? Återkommer senare
söndag 19 juli 2009
Raklödder och Kungen i Speedos
I duschen kan mycket olika saker ta plats. Man kan naturligtvis duscha och allt som hör duschande till, man kan även ha sex efter lite pyssel med halkskydd osv. Men framförallt kan man raka sig, det är oftast i duschen vi plockar fram hyvlarna och smetar på det vi tycker bladen glider fint på och så kör vi.
Idag gjorde jag en fasansfull upptäckt när jag i vanlig ordning brast ut i tårdrypande sång med mikrofon rekvisita i högsta hugg i form av dushmunstycket. Jag skulle precis bröla ut refrängen i "Bed of roses" när jag sneglade ner på mitt bröst och fastnade med blicken på en punkt där magen flyter in i bröstpartiet, hår. Jag har en jävla autobahn med hår från magen upp på bröstet, och på den plats där den sista delen med naken okyldig hud en gång fanns uppenbarar sig något som kan liknas vid efterlämningarna efter ett besök av Magnus Uggla hos frissan. Jag kastar rockstjärna drömmen åt sidan för några minuter och slänger mig på hyveln, sträcker mig efter raklöddret i oset från det heta vattnet som smattrar mot duschdrapperiet. Jag lägger an och sprutar på en snygg lina som jag sedan löddrar upp utav bara fan, mach 3 bladen placeras mot huden och dem börjar vandra längs kroppen som en skördetröska. Det är ungefär som att cykla, det sitter i bakhuvudet intalar jag mig själv medan jag låter rakkunskaperna breda ut sig över mitt sinne, och jag blir ett med mach 3 Fusion. För i mitt drastiska försök med att odla skägg hade jag helt glömt bort all annan kroppsbehåring och det är inte uppskattat hos mig med tillfälligt Peter Pan syndrom.
Efter några minuter lägger jag hyveln åt sidan och ökar på strålen för att spola av löddret, det som uppenbarar sig där under kan liknas vid månlandningen eller Kungen i speedos, man tror inte det är sant. Allting är slätt lent och i bakhuvudet spelas någon form av segermusik som jag står och nynnar på medan jag kliver ut ur duschen och virar handuken runt om mig. Jag biter av ett flin när jag gnuggar bort imman från spegeln och granskar den segervissa unga mannen.
Idag gjorde jag en fasansfull upptäckt när jag i vanlig ordning brast ut i tårdrypande sång med mikrofon rekvisita i högsta hugg i form av dushmunstycket. Jag skulle precis bröla ut refrängen i "Bed of roses" när jag sneglade ner på mitt bröst och fastnade med blicken på en punkt där magen flyter in i bröstpartiet, hår. Jag har en jävla autobahn med hår från magen upp på bröstet, och på den plats där den sista delen med naken okyldig hud en gång fanns uppenbarar sig något som kan liknas vid efterlämningarna efter ett besök av Magnus Uggla hos frissan. Jag kastar rockstjärna drömmen åt sidan för några minuter och slänger mig på hyveln, sträcker mig efter raklöddret i oset från det heta vattnet som smattrar mot duschdrapperiet. Jag lägger an och sprutar på en snygg lina som jag sedan löddrar upp utav bara fan, mach 3 bladen placeras mot huden och dem börjar vandra längs kroppen som en skördetröska. Det är ungefär som att cykla, det sitter i bakhuvudet intalar jag mig själv medan jag låter rakkunskaperna breda ut sig över mitt sinne, och jag blir ett med mach 3 Fusion. För i mitt drastiska försök med att odla skägg hade jag helt glömt bort all annan kroppsbehåring och det är inte uppskattat hos mig med tillfälligt Peter Pan syndrom.
Efter några minuter lägger jag hyveln åt sidan och ökar på strålen för att spola av löddret, det som uppenbarar sig där under kan liknas vid månlandningen eller Kungen i speedos, man tror inte det är sant. Allting är slätt lent och i bakhuvudet spelas någon form av segermusik som jag står och nynnar på medan jag kliver ut ur duschen och virar handuken runt om mig. Jag biter av ett flin när jag gnuggar bort imman från spegeln och granskar den segervissa unga mannen.
Mysticism In Me
En dikt jag skrev om allting som varit det senaste året. Lång? Ja men å andra sidan är ett år ganska långt
Chapter I The Dawn
The crecent moon makes its path on the sky
Man remain unknown of the growing flame
They are coming, from east, north and south
Raging waves of shadows from the past
Sky weeps for the doom of you and me
Chapter II The Violins
Lean on my shoulder and feel comfort in the sound of my voice
Thy shall not cry, behold the destruction of us but fear not
The violins keeps playing until the new sun rises
Blood is streaming in the creeks as the solarbeams illuminate the waters
Are you still affraid? Is the darkness not being loving in return?
creatures in the night is hunting our precence
Run!
Chapter III The Angel That Fell
On wings of fire we glide trough the burnings skies
Dawn and dusk collide and mankind screams out for help
Tears turn grey and my words are posion to your ears
Your hand is slipping, you will fall in to oblivion
The heartbeat is slowly rising, the angel fell
Disappearing in to the chaotic hell below
My soul is gone, my shore has been taken by the sea
No, this can't be happening, I shall slowly fade in to the man I once was
The man that has been gone for decades, the one that I tought was dead
Chapter IIII The Avenger
Where shall I gaze when this world ends? No priest left to cure my wounds
I shall rise and capture the stars
The long lost boy is reaching out to the world and he is an avenger
Much that has been lost trough the years he wants back
The candle within me has been lit once again, the angel that fell was pure hate.
I was decieved to love pain and suffering, it blinded me from the reality
Friends that I was once had is now at the horizon smiling: John, Jesper, Rikard and all the others
A new dawn is slowly bringing back life to the empty and burning lands within me, filling it with soft grass and trees that dances in the seabreeze
Chapter V The Death Of The Ghost
I will never be completly healed, the scars are still bleeding when the sun has set and the day welcomes the cold night
Insomnia struck me and the pain was sometimes to much to cope, but here I shall remain until the last dawn of all ages.
When the bright white light shall shine over the dead poet and angels chanting a joyfull melody in the skies
Then I shall be healed and slumber in a forever sleep with a smile on my face
But that is not this day, this is the day I shall walk in this new born paradise hand in hand with life
The sun sets in the horizon but this time not to its doom, and it shall rise once more
A ghost to be colorized, but colorized I shall be.
Copyright David aka MakeThatFace.blogspot.com
Chapter I The Dawn
The crecent moon makes its path on the sky
Man remain unknown of the growing flame
They are coming, from east, north and south
Raging waves of shadows from the past
Sky weeps for the doom of you and me
Chapter II The Violins
Lean on my shoulder and feel comfort in the sound of my voice
Thy shall not cry, behold the destruction of us but fear not
The violins keeps playing until the new sun rises
Blood is streaming in the creeks as the solarbeams illuminate the waters
Are you still affraid? Is the darkness not being loving in return?
creatures in the night is hunting our precence
Run!
Chapter III The Angel That Fell
On wings of fire we glide trough the burnings skies
Dawn and dusk collide and mankind screams out for help
Tears turn grey and my words are posion to your ears
Your hand is slipping, you will fall in to oblivion
The heartbeat is slowly rising, the angel fell
Disappearing in to the chaotic hell below
My soul is gone, my shore has been taken by the sea
No, this can't be happening, I shall slowly fade in to the man I once was
The man that has been gone for decades, the one that I tought was dead
Chapter IIII The Avenger
Where shall I gaze when this world ends? No priest left to cure my wounds
I shall rise and capture the stars
The long lost boy is reaching out to the world and he is an avenger
Much that has been lost trough the years he wants back
The candle within me has been lit once again, the angel that fell was pure hate.
I was decieved to love pain and suffering, it blinded me from the reality
Friends that I was once had is now at the horizon smiling: John, Jesper, Rikard and all the others
A new dawn is slowly bringing back life to the empty and burning lands within me, filling it with soft grass and trees that dances in the seabreeze
Chapter V The Death Of The Ghost
I will never be completly healed, the scars are still bleeding when the sun has set and the day welcomes the cold night
Insomnia struck me and the pain was sometimes to much to cope, but here I shall remain until the last dawn of all ages.
When the bright white light shall shine over the dead poet and angels chanting a joyfull melody in the skies
Then I shall be healed and slumber in a forever sleep with a smile on my face
But that is not this day, this is the day I shall walk in this new born paradise hand in hand with life
The sun sets in the horizon but this time not to its doom, and it shall rise once more
A ghost to be colorized, but colorized I shall be.
Copyright David aka MakeThatFace.blogspot.com
tisdag 14 juli 2009
Dvd Dokumentär Med Nightwish
Jag är, kanske just precis som du är ibland, en nattmänniska. Det här inträffar framförallt på sommaren då fortfarande är ljust ute vid 23:00 snåret, och man kan ändå inte få någon ro för man galloperar omkring i sovrummet på jakt efter en tillsynes enorm besmittad harkrank. För att sedan bita av det avgörande slaget med en tre meter lång förlängningssladd medan svetten dryper ner för pannan. Därefter ler man förstrött för sig själv och menar att nu var man allt jävla modig utan att ropa på mamma, men å andra sidan är man för adrenalin pumpad för att kunna sova så man pluttar i en Nightwish dokumentär i xboxen och slår sig ner.
Jag har givetvis sett dokumentären flera gånger men den får mig alltid varm och mysig inombords. När långhåriga män beskriver musiken dem skapar som något så mycket mer än en samling prestationsångest lidande finskapiroger utan som mer ett stort glas Koff och en jävla massa blått och vitt till. Dem dricker och skämtar, Tero springer naken och Tuomas tar sig för pannan men klämmer ändå fram ett onyktert leende i äkta finskmans stil.
Sedan blir kontrasten enorm i samband med att kameran panorerar tillbaka till den lilla stugan på den tysta ön och Tuomas blir djup och tänkade, han blir tyst i några sekunder och han ser verkligen ut att behöva en kork Koskenkorva till. Jukka granskar det musikaliska geniet som fortfarande sitter tyst efter att ha fått frågan "Vad är det du längtar efter?". För tidigare på dagen när Tuomas knallat ut för att se till att saunan inte brinner ner hade intervjun fått sig en vändning när Jukka fick frågan "Vad är det som gör att Tuomas kan skriva såna texter, kompositioner etc" De båda herrarna kom fram till att en mycket stark längtan efter något måste vara svaret. Nu åter till Tuomas som tillslut låter luften från lungorna sätta stämbanden i svajj och svaret lyder "Jag vill ha en balans i livet med allt jag gör".
Det här svaret är också precis det JAG söker, tänk att finna ett sätt att mildra kontrasterna mellan allting och kunna hålla alla bollar på jämn höjd.
Jag respekterar Tuomas Holopainen som musiker och låtskrivare men jag respekterar honom ännu mer som person och livstänkare.
Det är med ett leende på läpparna jag tillslut släcker lampan och somnar in ackompanjerad av Anettes ljuva stämma och Tuomas ännu mer ljuva visdomsord.
Jag har givetvis sett dokumentären flera gånger men den får mig alltid varm och mysig inombords. När långhåriga män beskriver musiken dem skapar som något så mycket mer än en samling prestationsångest lidande finskapiroger utan som mer ett stort glas Koff och en jävla massa blått och vitt till. Dem dricker och skämtar, Tero springer naken och Tuomas tar sig för pannan men klämmer ändå fram ett onyktert leende i äkta finskmans stil.
Sedan blir kontrasten enorm i samband med att kameran panorerar tillbaka till den lilla stugan på den tysta ön och Tuomas blir djup och tänkade, han blir tyst i några sekunder och han ser verkligen ut att behöva en kork Koskenkorva till. Jukka granskar det musikaliska geniet som fortfarande sitter tyst efter att ha fått frågan "Vad är det du längtar efter?". För tidigare på dagen när Tuomas knallat ut för att se till att saunan inte brinner ner hade intervjun fått sig en vändning när Jukka fick frågan "Vad är det som gör att Tuomas kan skriva såna texter, kompositioner etc" De båda herrarna kom fram till att en mycket stark längtan efter något måste vara svaret. Nu åter till Tuomas som tillslut låter luften från lungorna sätta stämbanden i svajj och svaret lyder "Jag vill ha en balans i livet med allt jag gör".
Det här svaret är också precis det JAG söker, tänk att finna ett sätt att mildra kontrasterna mellan allting och kunna hålla alla bollar på jämn höjd.
Jag respekterar Tuomas Holopainen som musiker och låtskrivare men jag respekterar honom ännu mer som person och livstänkare.
Det är med ett leende på läpparna jag tillslut släcker lampan och somnar in ackompanjerad av Anettes ljuva stämma och Tuomas ännu mer ljuva visdomsord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)