I duschen kan mycket olika saker ta plats. Man kan naturligtvis duscha och allt som hör duschande till, man kan även ha sex efter lite pyssel med halkskydd osv. Men framförallt kan man raka sig, det är oftast i duschen vi plockar fram hyvlarna och smetar på det vi tycker bladen glider fint på och så kör vi.
Idag gjorde jag en fasansfull upptäckt när jag i vanlig ordning brast ut i tårdrypande sång med mikrofon rekvisita i högsta hugg i form av dushmunstycket. Jag skulle precis bröla ut refrängen i "Bed of roses" när jag sneglade ner på mitt bröst och fastnade med blicken på en punkt där magen flyter in i bröstpartiet, hår. Jag har en jävla autobahn med hår från magen upp på bröstet, och på den plats där den sista delen med naken okyldig hud en gång fanns uppenbarar sig något som kan liknas vid efterlämningarna efter ett besök av Magnus Uggla hos frissan. Jag kastar rockstjärna drömmen åt sidan för några minuter och slänger mig på hyveln, sträcker mig efter raklöddret i oset från det heta vattnet som smattrar mot duschdrapperiet. Jag lägger an och sprutar på en snygg lina som jag sedan löddrar upp utav bara fan, mach 3 bladen placeras mot huden och dem börjar vandra längs kroppen som en skördetröska. Det är ungefär som att cykla, det sitter i bakhuvudet intalar jag mig själv medan jag låter rakkunskaperna breda ut sig över mitt sinne, och jag blir ett med mach 3 Fusion. För i mitt drastiska försök med att odla skägg hade jag helt glömt bort all annan kroppsbehåring och det är inte uppskattat hos mig med tillfälligt Peter Pan syndrom.
Efter några minuter lägger jag hyveln åt sidan och ökar på strålen för att spola av löddret, det som uppenbarar sig där under kan liknas vid månlandningen eller Kungen i speedos, man tror inte det är sant. Allting är slätt lent och i bakhuvudet spelas någon form av segermusik som jag står och nynnar på medan jag kliver ut ur duschen och virar handuken runt om mig. Jag biter av ett flin när jag gnuggar bort imman från spegeln och granskar den segervissa unga mannen.
söndag 19 juli 2009
Mysticism In Me
En dikt jag skrev om allting som varit det senaste året. Lång? Ja men å andra sidan är ett år ganska långt
Chapter I The Dawn
The crecent moon makes its path on the sky
Man remain unknown of the growing flame
They are coming, from east, north and south
Raging waves of shadows from the past
Sky weeps for the doom of you and me
Chapter II The Violins
Lean on my shoulder and feel comfort in the sound of my voice
Thy shall not cry, behold the destruction of us but fear not
The violins keeps playing until the new sun rises
Blood is streaming in the creeks as the solarbeams illuminate the waters
Are you still affraid? Is the darkness not being loving in return?
creatures in the night is hunting our precence
Run!
Chapter III The Angel That Fell
On wings of fire we glide trough the burnings skies
Dawn and dusk collide and mankind screams out for help
Tears turn grey and my words are posion to your ears
Your hand is slipping, you will fall in to oblivion
The heartbeat is slowly rising, the angel fell
Disappearing in to the chaotic hell below
My soul is gone, my shore has been taken by the sea
No, this can't be happening, I shall slowly fade in to the man I once was
The man that has been gone for decades, the one that I tought was dead
Chapter IIII The Avenger
Where shall I gaze when this world ends? No priest left to cure my wounds
I shall rise and capture the stars
The long lost boy is reaching out to the world and he is an avenger
Much that has been lost trough the years he wants back
The candle within me has been lit once again, the angel that fell was pure hate.
I was decieved to love pain and suffering, it blinded me from the reality
Friends that I was once had is now at the horizon smiling: John, Jesper, Rikard and all the others
A new dawn is slowly bringing back life to the empty and burning lands within me, filling it with soft grass and trees that dances in the seabreeze
Chapter V The Death Of The Ghost
I will never be completly healed, the scars are still bleeding when the sun has set and the day welcomes the cold night
Insomnia struck me and the pain was sometimes to much to cope, but here I shall remain until the last dawn of all ages.
When the bright white light shall shine over the dead poet and angels chanting a joyfull melody in the skies
Then I shall be healed and slumber in a forever sleep with a smile on my face
But that is not this day, this is the day I shall walk in this new born paradise hand in hand with life
The sun sets in the horizon but this time not to its doom, and it shall rise once more
A ghost to be colorized, but colorized I shall be.
Copyright David aka MakeThatFace.blogspot.com
Chapter I The Dawn
The crecent moon makes its path on the sky
Man remain unknown of the growing flame
They are coming, from east, north and south
Raging waves of shadows from the past
Sky weeps for the doom of you and me
Chapter II The Violins
Lean on my shoulder and feel comfort in the sound of my voice
Thy shall not cry, behold the destruction of us but fear not
The violins keeps playing until the new sun rises
Blood is streaming in the creeks as the solarbeams illuminate the waters
Are you still affraid? Is the darkness not being loving in return?
creatures in the night is hunting our precence
Run!
Chapter III The Angel That Fell
On wings of fire we glide trough the burnings skies
Dawn and dusk collide and mankind screams out for help
Tears turn grey and my words are posion to your ears
Your hand is slipping, you will fall in to oblivion
The heartbeat is slowly rising, the angel fell
Disappearing in to the chaotic hell below
My soul is gone, my shore has been taken by the sea
No, this can't be happening, I shall slowly fade in to the man I once was
The man that has been gone for decades, the one that I tought was dead
Chapter IIII The Avenger
Where shall I gaze when this world ends? No priest left to cure my wounds
I shall rise and capture the stars
The long lost boy is reaching out to the world and he is an avenger
Much that has been lost trough the years he wants back
The candle within me has been lit once again, the angel that fell was pure hate.
I was decieved to love pain and suffering, it blinded me from the reality
Friends that I was once had is now at the horizon smiling: John, Jesper, Rikard and all the others
A new dawn is slowly bringing back life to the empty and burning lands within me, filling it with soft grass and trees that dances in the seabreeze
Chapter V The Death Of The Ghost
I will never be completly healed, the scars are still bleeding when the sun has set and the day welcomes the cold night
Insomnia struck me and the pain was sometimes to much to cope, but here I shall remain until the last dawn of all ages.
When the bright white light shall shine over the dead poet and angels chanting a joyfull melody in the skies
Then I shall be healed and slumber in a forever sleep with a smile on my face
But that is not this day, this is the day I shall walk in this new born paradise hand in hand with life
The sun sets in the horizon but this time not to its doom, and it shall rise once more
A ghost to be colorized, but colorized I shall be.
Copyright David aka MakeThatFace.blogspot.com
tisdag 14 juli 2009
Dvd Dokumentär Med Nightwish
Jag är, kanske just precis som du är ibland, en nattmänniska. Det här inträffar framförallt på sommaren då fortfarande är ljust ute vid 23:00 snåret, och man kan ändå inte få någon ro för man galloperar omkring i sovrummet på jakt efter en tillsynes enorm besmittad harkrank. För att sedan bita av det avgörande slaget med en tre meter lång förlängningssladd medan svetten dryper ner för pannan. Därefter ler man förstrött för sig själv och menar att nu var man allt jävla modig utan att ropa på mamma, men å andra sidan är man för adrenalin pumpad för att kunna sova så man pluttar i en Nightwish dokumentär i xboxen och slår sig ner.
Jag har givetvis sett dokumentären flera gånger men den får mig alltid varm och mysig inombords. När långhåriga män beskriver musiken dem skapar som något så mycket mer än en samling prestationsångest lidande finskapiroger utan som mer ett stort glas Koff och en jävla massa blått och vitt till. Dem dricker och skämtar, Tero springer naken och Tuomas tar sig för pannan men klämmer ändå fram ett onyktert leende i äkta finskmans stil.
Sedan blir kontrasten enorm i samband med att kameran panorerar tillbaka till den lilla stugan på den tysta ön och Tuomas blir djup och tänkade, han blir tyst i några sekunder och han ser verkligen ut att behöva en kork Koskenkorva till. Jukka granskar det musikaliska geniet som fortfarande sitter tyst efter att ha fått frågan "Vad är det du längtar efter?". För tidigare på dagen när Tuomas knallat ut för att se till att saunan inte brinner ner hade intervjun fått sig en vändning när Jukka fick frågan "Vad är det som gör att Tuomas kan skriva såna texter, kompositioner etc" De båda herrarna kom fram till att en mycket stark längtan efter något måste vara svaret. Nu åter till Tuomas som tillslut låter luften från lungorna sätta stämbanden i svajj och svaret lyder "Jag vill ha en balans i livet med allt jag gör".
Det här svaret är också precis det JAG söker, tänk att finna ett sätt att mildra kontrasterna mellan allting och kunna hålla alla bollar på jämn höjd.
Jag respekterar Tuomas Holopainen som musiker och låtskrivare men jag respekterar honom ännu mer som person och livstänkare.
Det är med ett leende på läpparna jag tillslut släcker lampan och somnar in ackompanjerad av Anettes ljuva stämma och Tuomas ännu mer ljuva visdomsord.
Jag har givetvis sett dokumentären flera gånger men den får mig alltid varm och mysig inombords. När långhåriga män beskriver musiken dem skapar som något så mycket mer än en samling prestationsångest lidande finskapiroger utan som mer ett stort glas Koff och en jävla massa blått och vitt till. Dem dricker och skämtar, Tero springer naken och Tuomas tar sig för pannan men klämmer ändå fram ett onyktert leende i äkta finskmans stil.
Sedan blir kontrasten enorm i samband med att kameran panorerar tillbaka till den lilla stugan på den tysta ön och Tuomas blir djup och tänkade, han blir tyst i några sekunder och han ser verkligen ut att behöva en kork Koskenkorva till. Jukka granskar det musikaliska geniet som fortfarande sitter tyst efter att ha fått frågan "Vad är det du längtar efter?". För tidigare på dagen när Tuomas knallat ut för att se till att saunan inte brinner ner hade intervjun fått sig en vändning när Jukka fick frågan "Vad är det som gör att Tuomas kan skriva såna texter, kompositioner etc" De båda herrarna kom fram till att en mycket stark längtan efter något måste vara svaret. Nu åter till Tuomas som tillslut låter luften från lungorna sätta stämbanden i svajj och svaret lyder "Jag vill ha en balans i livet med allt jag gör".
Det här svaret är också precis det JAG söker, tänk att finna ett sätt att mildra kontrasterna mellan allting och kunna hålla alla bollar på jämn höjd.
Jag respekterar Tuomas Holopainen som musiker och låtskrivare men jag respekterar honom ännu mer som person och livstänkare.
Det är med ett leende på läpparna jag tillslut släcker lampan och somnar in ackompanjerad av Anettes ljuva stämma och Tuomas ännu mer ljuva visdomsord.
söndag 12 juli 2009
Superplay Jobb
Jag har nu skickat in en jobbansökan till Superplay. Jag hoppas det går vägen, skulle vara guld värt att få skriva för dem, håll tummarna!
Kommer roligare inlägg senare jag lovar, haha så jag bjuder på enbild av mig själv ist!
fredag 10 juli 2009
Jag går och fiskar
Så var den här, den planerade fisketuren ut i Västerås områdets djupa djungel bestående av både tall och bok. Det är med en gnutta rädsla jag tänker sätta mig i Jespers Volvo och låta han föra mig ut i vildmarken, kanske om jag sluter ögonen en sekund kan jag fantisera att det är Aragorn bakom ratten istället och på så vis vinna över rädslan som historien om den fruktade råbocken som sägs stå och bröla bakom en gammal ek i Jesper morotsland.
Men Jesper är ingen Aragorn och jag är ingen Legolas med kikarsyn och pilbåge, vi är två helt vanliga grabbar med två spön och en platta Carlsberg i baksätet på väg ut mot det okända.
För att lugna nerverna tänker vi spela lite dödsmetal i bilen för att hemmets trygga känsla ska lägga sig över oss som en varm fluffig filt, vi kanske till och med håller varandra i handen när vi närmar oss helvetes förmak.
Nu har jag packat allting, det enda som fortfarande fattas är den gnutta mod som ligger någonstans här i lägenheten. Ah nu minns jag! Modet ligger inkapslat och förslutet i 24 glasflaskor i Volvon, det är med ett lugn jag sjunker tillbaka i datastolen och jag vågar bita av ett flin i all belåtenhet.
Nu kör vi
Men Jesper är ingen Aragorn och jag är ingen Legolas med kikarsyn och pilbåge, vi är två helt vanliga grabbar med två spön och en platta Carlsberg i baksätet på väg ut mot det okända.
För att lugna nerverna tänker vi spela lite dödsmetal i bilen för att hemmets trygga känsla ska lägga sig över oss som en varm fluffig filt, vi kanske till och med håller varandra i handen när vi närmar oss helvetes förmak.
Nu har jag packat allting, det enda som fortfarande fattas är den gnutta mod som ligger någonstans här i lägenheten. Ah nu minns jag! Modet ligger inkapslat och förslutet i 24 glasflaskor i Volvon, det är med ett lugn jag sjunker tillbaka i datastolen och jag vågar bita av ett flin i all belåtenhet.
Nu kör vi
torsdag 9 juli 2009
Watchmen Recension
Anser du att Wolverines klor är mer än bara en allvarlig missbildning i skelettvävnaden? Brukar du skriva under med Clark Kent ibland bara för att impa på ditt alterego? Eller vet du vad för sorts tandkräm Bruce Wayne andvänder? Då är Watchmen något som placerar sig högt upp på din piedistal.
Watchmen är en kaskad av mystisk story, Malin Åkermans nakna rumpa och en bred uppsättning tajta trikåer.
Handligen är ganska invecklad och man greppar inte riktigt flödet av vilka dem är, utan man försöker tolka scenerna snarare än dialogerna.
Det hela utspelar sig i mitten av 80 talet, snarare 1985 och framåt slutet av 80 talet. Presidenten är Nixon och han har problem med den östra delen av vodkabältet, Ryssland. Det handlar givetvis om kärnvapen och medierna skrämmer halvt ihjäl den amerikanska befolkning (som vanligt). Men högt upp i New Yorks skyskrapor sitter en bekymmerslös man och tar sig en cigarr som han toppar med en kopp kaffe, han slår sig ner i soffan och zappar mellan kanalerna. Plötsligt åker dörren upp och in kliver en maskerad man, den kaffe drickande cigarr rökande mannen iförd endast morgonrock handlar snabbt. Han sträcker sig efter pistolen på bordet framför honom men det är försent. Här efter följer en intensiv strid ackompanjerat av mysig hissmusik som slutar med att cigarr mannen åker ut genom rutan och krossas mot den blöta asfalten nedanför.
Han var medlem av Watchmen och gick under namnet The Comedian, och det tycks nu som att någon försöker förgöra den berömda samling brottbekämpade superhjältar. Som ni hör är spänningen olidlig och frågan som spelar över allas läppar är givetvis...varför.
Filmen var ganska okej, det som räddar den från ett annat så givet magplask i barnpoolen är slagsmålsscenerna som är rätt underhållande på vissa ställen. Handligen är inte den bästa och storyn är ojämn och jag antar att man måste nästan ha läst berättelsen innan för att förstå den.
För mig som aldrig läst The Watchmen innan så slängs jag abrupt in i en värld som är både invecklad och det krävs ett idelt öra för att hänga med. Det som dock bör påpekas är att soundtracket är totalt lysande, massa gömda påskägg som innehåller smaskiga hits i klass med Shrek filmernas hyllade låtar.
Summasumarum är det en film som funkar som schysst tidsfördriv, men den lämnar inga djupa spår kvar hos en, förutom den fastbrända bilden av en naken blå-självlysande man med doktor examen i kvantfysik.
Watchmen är en kaskad av mystisk story, Malin Åkermans nakna rumpa och en bred uppsättning tajta trikåer.
Handligen är ganska invecklad och man greppar inte riktigt flödet av vilka dem är, utan man försöker tolka scenerna snarare än dialogerna.
Det hela utspelar sig i mitten av 80 talet, snarare 1985 och framåt slutet av 80 talet. Presidenten är Nixon och han har problem med den östra delen av vodkabältet, Ryssland. Det handlar givetvis om kärnvapen och medierna skrämmer halvt ihjäl den amerikanska befolkning (som vanligt). Men högt upp i New Yorks skyskrapor sitter en bekymmerslös man och tar sig en cigarr som han toppar med en kopp kaffe, han slår sig ner i soffan och zappar mellan kanalerna. Plötsligt åker dörren upp och in kliver en maskerad man, den kaffe drickande cigarr rökande mannen iförd endast morgonrock handlar snabbt. Han sträcker sig efter pistolen på bordet framför honom men det är försent. Här efter följer en intensiv strid ackompanjerat av mysig hissmusik som slutar med att cigarr mannen åker ut genom rutan och krossas mot den blöta asfalten nedanför.
Han var medlem av Watchmen och gick under namnet The Comedian, och det tycks nu som att någon försöker förgöra den berömda samling brottbekämpade superhjältar. Som ni hör är spänningen olidlig och frågan som spelar över allas läppar är givetvis...varför.
Filmen var ganska okej, det som räddar den från ett annat så givet magplask i barnpoolen är slagsmålsscenerna som är rätt underhållande på vissa ställen. Handligen är inte den bästa och storyn är ojämn och jag antar att man måste nästan ha läst berättelsen innan för att förstå den.
För mig som aldrig läst The Watchmen innan så slängs jag abrupt in i en värld som är både invecklad och det krävs ett idelt öra för att hänga med. Det som dock bör påpekas är att soundtracket är totalt lysande, massa gömda påskägg som innehåller smaskiga hits i klass med Shrek filmernas hyllade låtar.
Summasumarum är det en film som funkar som schysst tidsfördriv, men den lämnar inga djupa spår kvar hos en, förutom den fastbrända bilden av en naken blå-självlysande man med doktor examen i kvantfysik.
tisdag 7 juli 2009
måndag 6 juli 2009
Du är rädd för spöken? Jag är rädd för kärlek
Kärlek, stort ämne att greppa ur en 19 årings perspektiv men ändå inte. Jag har varit lyckligt kär, jag har varit olyckligt kär..jag har varit förlovad, jag har ångrat förlovningen. Jag har till och med under vissa jäkligt mörka stunder ångrat att jag någonsin blev kär från första början.
För mig har kärlek alltid varit som en karamell med två lager.
Man suger på karamellens söta yttre ett år och tänker fan va god karamell, den godaste jag någonsin ätit hoppas den aldrig tar slut. Sen kommer du in till den överaskade syrliga mitten kärnan. Du tänker va FAN är det här!? Det här stod inte på omslagspappret!? Man suger på den i några månader och håller ut men den där syrliga smaken letar sig in och blir allt surare för varje dag som går och du hoppas innerligt att en enhörning ska dyka upp och säga "Den där ser lite sur ut, låt mig sprinkla lite socker på den så du kan fortsätta bada i din pool av villkorslös glädje, skippa pilotbrillorna föressten".
Men tillslut måste du spotta, men du kan aldrig bara ge ifrån dig ett litet "tvi" i papperkorgen så är den borta. Nej utan du måste ta sats enda från magmunnen och spotta den rakt i ansiktet på personen i fråga och vråla det mest brutala ord du någonsin hört eller läst i 19 år av ditt liv.
"Varför får du mig att må så här!? Ser du inte att jag lider?" det är budskapet du vill få fram men du öser på en kaskad av personliga angrepp och mängder ord som får DIG att känna dig bättre tills mods. Du vill att din partnerska uppleva samma inre helvete som du burit runt på i flera månader här och nu. Han/Hon ska få känna och Han/Hon ska få känna det dubbelt upp!
Efter att du fått ur dig allt och du är vid dina sinnesfulla bruk igen är det någon som knackar dig på axeln, du vänder dig om och vem fan står inte där utom ditt jävla samvete, den som du minst av allt vill träffa just nu. Du försöker skaka av dig samvetet men det går inte, du vet att det har rätt. Din partner (om du ens kan kalla personen för partner i det här läget) är antagligen vid största sannolikhet inte kvar så du slänger dig på telefonen. Signaler går fram men som du väntat dig inget svar, du blir irriterad på att personen inte svarar och samtidigt ännu mer irriterad på att du blir irriterad.
"Vad har JAG för rätt att bli irriterad på den här personen igen efter allt det jag sagt?" Man försöker koppla något sorts jujutsu grepp runt sig själv men det går inte. Du rusar ifrån vart det här en utspelade sig, du letar efter personen men inte ett spår. Samvetet svävar lugnt bakom dig och kastar en varm och falsk skugga av kärlek över dig, den får oftast kontrollen och du brister i gråt. "Vad har jag gjort!? Jag älskar Hon/Honom så jävla mycket jag kan inte förlora en som jag älskar så mycket!"
Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och man tror man är över personen som satt ett så starkt märke i själen. Det är då den sista skrevparken kommer man ser sin kärlek gå hand i hand med någon...någon annan! Hjärnan har svårt att greppa situationen så man tänker febrilt det kanske är en släkting men jag vet ju att senast jag kolla så var incest inget för Hon/Honom.
Det är då den sura smaken kommer tillbaka lång bak på tungan "Så jag betydde så lite för den personen" Man drar sig tillbaka man umgås med vänner för att tänka på annat. Men det man inte vet vid dem tillfällena är att man har ärr, ärr överallt och dem gör ont så fort någon kommer nära, man vågar inte binda sig till någon längre för tänk om dem bjuder på en sur karamell ur sin annars så iögonfallande godisskål.
För mig har kärlek alltid varit som en karamell med två lager.
Man suger på karamellens söta yttre ett år och tänker fan va god karamell, den godaste jag någonsin ätit hoppas den aldrig tar slut. Sen kommer du in till den överaskade syrliga mitten kärnan. Du tänker va FAN är det här!? Det här stod inte på omslagspappret!? Man suger på den i några månader och håller ut men den där syrliga smaken letar sig in och blir allt surare för varje dag som går och du hoppas innerligt att en enhörning ska dyka upp och säga "Den där ser lite sur ut, låt mig sprinkla lite socker på den så du kan fortsätta bada i din pool av villkorslös glädje, skippa pilotbrillorna föressten".
Men tillslut måste du spotta, men du kan aldrig bara ge ifrån dig ett litet "tvi" i papperkorgen så är den borta. Nej utan du måste ta sats enda från magmunnen och spotta den rakt i ansiktet på personen i fråga och vråla det mest brutala ord du någonsin hört eller läst i 19 år av ditt liv.
"Varför får du mig att må så här!? Ser du inte att jag lider?" det är budskapet du vill få fram men du öser på en kaskad av personliga angrepp och mängder ord som får DIG att känna dig bättre tills mods. Du vill att din partnerska uppleva samma inre helvete som du burit runt på i flera månader här och nu. Han/Hon ska få känna och Han/Hon ska få känna det dubbelt upp!
Efter att du fått ur dig allt och du är vid dina sinnesfulla bruk igen är det någon som knackar dig på axeln, du vänder dig om och vem fan står inte där utom ditt jävla samvete, den som du minst av allt vill träffa just nu. Du försöker skaka av dig samvetet men det går inte, du vet att det har rätt. Din partner (om du ens kan kalla personen för partner i det här läget) är antagligen vid största sannolikhet inte kvar så du slänger dig på telefonen. Signaler går fram men som du väntat dig inget svar, du blir irriterad på att personen inte svarar och samtidigt ännu mer irriterad på att du blir irriterad.
"Vad har JAG för rätt att bli irriterad på den här personen igen efter allt det jag sagt?" Man försöker koppla något sorts jujutsu grepp runt sig själv men det går inte. Du rusar ifrån vart det här en utspelade sig, du letar efter personen men inte ett spår. Samvetet svävar lugnt bakom dig och kastar en varm och falsk skugga av kärlek över dig, den får oftast kontrollen och du brister i gråt. "Vad har jag gjort!? Jag älskar Hon/Honom så jävla mycket jag kan inte förlora en som jag älskar så mycket!"
Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och man tror man är över personen som satt ett så starkt märke i själen. Det är då den sista skrevparken kommer man ser sin kärlek gå hand i hand med någon...någon annan! Hjärnan har svårt att greppa situationen så man tänker febrilt det kanske är en släkting men jag vet ju att senast jag kolla så var incest inget för Hon/Honom.
Det är då den sura smaken kommer tillbaka lång bak på tungan "Så jag betydde så lite för den personen" Man drar sig tillbaka man umgås med vänner för att tänka på annat. Men det man inte vet vid dem tillfällena är att man har ärr, ärr överallt och dem gör ont så fort någon kommer nära, man vågar inte binda sig till någon längre för tänk om dem bjuder på en sur karamell ur sin annars så iögonfallande godisskål.
söndag 5 juli 2009
Powermeet Västerås
Jag gick, jag såg, jag åkte hem
Är man som jag uppvuxen med dånande 8cylindriga motorer som står och hostar runt knuten samma tid samma kanal varje år är det inget konstigt. Svettiga raggare som tycks jobbat mer på sin ölmage än bilen, vrålar i kör medan ungdomar idkar samlag på toan inne på Mc donalds eller dricker vin ur en festis flaska bidrar med kultur på högsta nivå.
Jag var nere med Jesper både fredag och lördag, vi bidrog så mycket vi kunde genom att dricka några bergare och kasta vatten rakt ner i Mälaren. Den friska sjöbrisen mot skrevet påminde oss om att vi faktist stod vid Elba färjan, könet ute, urin rätt ner i Mälaren och att ambulanspersonal stod och tittade på. Vi drog oss snabbt undan för att sedan smälta in i undervegitationen för att fira den lyckade flykten med en till öl.
Senare hakade vi på ett gäng trevliga människor av det motsatta könet och satt siktet in på ett bord med ett hör och häpna PARASOLL! skitbra att ha utifall att vi skulle förbli där i ca 8 timmar till då solen illuminerar det blanka sjövattnet och påminner alla om att gårdagen inte var en dröm.
Är man som jag uppvuxen med dånande 8cylindriga motorer som står och hostar runt knuten samma tid samma kanal varje år är det inget konstigt. Svettiga raggare som tycks jobbat mer på sin ölmage än bilen, vrålar i kör medan ungdomar idkar samlag på toan inne på Mc donalds eller dricker vin ur en festis flaska bidrar med kultur på högsta nivå.
Jag var nere med Jesper både fredag och lördag, vi bidrog så mycket vi kunde genom att dricka några bergare och kasta vatten rakt ner i Mälaren. Den friska sjöbrisen mot skrevet påminde oss om att vi faktist stod vid Elba färjan, könet ute, urin rätt ner i Mälaren och att ambulanspersonal stod och tittade på. Vi drog oss snabbt undan för att sedan smälta in i undervegitationen för att fira den lyckade flykten med en till öl.
Senare hakade vi på ett gäng trevliga människor av det motsatta könet och satt siktet in på ett bord med ett hör och häpna PARASOLL! skitbra att ha utifall att vi skulle förbli där i ca 8 timmar till då solen illuminerar det blanka sjövattnet och påminner alla om att gårdagen inte var en dröm.
Tillbaka efter toabesök
Ett toalettbesök som har varat i ca 2 och ett halvt år och under den tiden har jag inte skrivit blogg på ca 3 år.
De gamla vanorna sitter i men dem känns rostiga och en del av min hjärna som varit i dvala de senaste åren, börjar sakta tina upp för varje bokstav som trycks in i det spartanskt utformade skrivfältet som utgör kattluckan ut i blogg-Sverige.
Så vad säger man när man inte har något att säga men bör säga något ändå? Man börjar prata om något helt annat.
Fy fan för punchrullar
De gamla vanorna sitter i men dem känns rostiga och en del av min hjärna som varit i dvala de senaste åren, börjar sakta tina upp för varje bokstav som trycks in i det spartanskt utformade skrivfältet som utgör kattluckan ut i blogg-Sverige.
Så vad säger man när man inte har något att säga men bör säga något ändå? Man börjar prata om något helt annat.
Fy fan för punchrullar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)