Watchmen Recension

Anser du att Wolverines klor är mer än bara en allvarlig missbildning i skelettvävnaden? Brukar du skriva under med Clark Kent ibland bara för att impa på ditt alterego? Eller vet du vad för sorts tandkräm Bruce Wayne andvänder? Då är Watchmen något som placerar sig högt upp på din piedistal.

Watchmen är en kaskad av mystisk story, Malin Åkermans nakna rumpa och en bred uppsättning tajta trikåer.
Handligen är ganska invecklad och man greppar inte riktigt flödet av vilka dem är, utan man försöker tolka scenerna snarare än dialogerna.
Det hela utspelar sig i mitten av 80 talet, snarare 1985 och framåt slutet av 80 talet. Presidenten är Nixon och han har problem med den östra delen av vodkabältet, Ryssland. Det handlar givetvis om kärnvapen och medierna skrämmer halvt ihjäl den amerikanska befolkning (som vanligt). Men högt upp i New Yorks skyskrapor sitter en bekymmerslös man och tar sig en cigarr som han toppar med en kopp kaffe, han slår sig ner i soffan och zappar mellan kanalerna. Plötsligt åker dörren upp och in kliver en maskerad man, den kaffe drickande cigarr rökande mannen iförd endast morgonrock handlar snabbt. Han sträcker sig efter pistolen på bordet framför honom men det är försent. Här efter följer en intensiv strid ackompanjerat av mysig hissmusik som slutar med att cigarr mannen åker ut genom rutan och krossas mot den blöta asfalten nedanför.
Han var medlem av Watchmen och gick under namnet The Comedian, och det tycks nu som att någon försöker förgöra den berömda samling brottbekämpade superhjältar. Som ni hör är spänningen olidlig och frågan som spelar över allas läppar är givetvis...varför.

Filmen var ganska okej, det som räddar den från ett annat så givet magplask i barnpoolen är slagsmålsscenerna som är rätt underhållande på vissa ställen. Handligen är inte den bästa och storyn är ojämn och jag antar att man måste nästan ha läst berättelsen innan för att förstå den.
För mig som aldrig läst The Watchmen innan så slängs jag abrupt in i en värld som är både invecklad och det krävs ett idelt öra för att hänga med. Det som dock bör påpekas är att soundtracket är totalt lysande, massa gömda påskägg som innehåller smaskiga hits i klass med Shrek filmernas hyllade låtar.


Summasumarum är det en film som funkar som schysst tidsfördriv, men den lämnar inga djupa spår kvar hos en, förutom den fastbrända bilden av en naken blå-självlysande man med doktor examen i kvantfysik.