Du är rädd för spöken? Jag är rädd för kärlek

Kärlek, stort ämne att greppa ur en 19 årings perspektiv men ändå inte. Jag har varit lyckligt kär, jag har varit olyckligt kär..jag har varit förlovad, jag har ångrat förlovningen. Jag har till och med under vissa jäkligt mörka stunder ångrat att jag någonsin blev kär från första början.
För mig har kärlek alltid varit som en karamell med två lager.
Man suger på karamellens söta yttre ett år och tänker fan va god karamell, den godaste jag någonsin ätit hoppas den aldrig tar slut. Sen kommer du in till den överaskade syrliga mitten kärnan. Du tänker va FAN är det här!? Det här stod inte på omslagspappret!? Man suger på den i några månader och håller ut men den där syrliga smaken letar sig in och blir allt surare för varje dag som går och du hoppas innerligt att en enhörning ska dyka upp och säga "Den där ser lite sur ut, låt mig sprinkla lite socker på den så du kan fortsätta bada i din pool av villkorslös glädje, skippa pilotbrillorna föressten".

Men tillslut måste du spotta, men du kan aldrig bara ge ifrån dig ett litet "tvi" i papperkorgen så är den borta. Nej utan du måste ta sats enda från magmunnen och spotta den rakt i ansiktet på personen i fråga och vråla det mest brutala ord du någonsin hört eller läst i 19 år av ditt liv.
"Varför får du mig att må så här!? Ser du inte att jag lider?" det är budskapet du vill få fram men du öser på en kaskad av personliga angrepp och mängder ord som får DIG att känna dig bättre tills mods. Du vill att din partnerska uppleva samma inre helvete som du burit runt på i flera månader här och nu. Han/Hon ska få känna och Han/Hon ska få känna det dubbelt upp!
Efter att du fått ur dig allt och du är vid dina sinnesfulla bruk igen är det någon som knackar dig på axeln, du vänder dig om och vem fan står inte där utom ditt jävla samvete, den som du minst av allt vill träffa just nu. Du försöker skaka av dig samvetet men det går inte, du vet att det har rätt. Din partner (om du ens kan kalla personen för partner i det här läget) är antagligen vid största sannolikhet inte kvar så du slänger dig på telefonen. Signaler går fram men som du väntat dig inget svar, du blir irriterad på att personen inte svarar och samtidigt ännu mer irriterad på att du blir irriterad.
"Vad har JAG för rätt att bli irriterad på den här personen igen efter allt det jag sagt?" Man försöker koppla något sorts jujutsu grepp runt sig själv men det går inte. Du rusar ifrån vart det här en utspelade sig, du letar efter personen men inte ett spår. Samvetet svävar lugnt bakom dig och kastar en varm och falsk skugga av kärlek över dig, den får oftast kontrollen och du brister i gråt. "Vad har jag gjort!? Jag älskar Hon/Honom så jävla mycket jag kan inte förlora en som jag älskar så mycket!"

Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och man tror man är över personen som satt ett så starkt märke i själen. Det är då den sista skrevparken kommer man ser sin kärlek gå hand i hand med någon...någon annan! Hjärnan har svårt att greppa situationen så man tänker febrilt det kanske är en släkting men jag vet ju att senast jag kolla så var incest inget för Hon/Honom.
Det är då den sura smaken kommer tillbaka lång bak på tungan "Så jag betydde så lite för den personen" Man drar sig tillbaka man umgås med vänner för att tänka på annat. Men det man inte vet vid dem tillfällena är att man har ärr, ärr överallt och dem gör ont så fort någon kommer nära, man vågar inte binda sig till någon längre för tänk om dem bjuder på en sur karamell ur sin annars så iögonfallande godisskål.